sandyslife

Åkte hem ifrån Arvika idag. När tåget körde in på perongen såg jag en man komma gående med rullator. Gammal, skruttig och med en tom blick. Märke att det var något bekant med mannen så jag stannade till för att kika lite extra innan jag lyfte upp min väska... så såg jag, det var ju min gammla pappa som har levt ett härjat liv men alltid varit stor och stark som nu kom gående. Jag kunde inte annat än att stanna till när jag klev av tåget och nästan små springa mot honom. Vi har inte sett varandra på 2 år men helt plötsligt glömde jag all bitterhet och ilska. En stor kram och orden; "vad har du gjort mot dig själv?" bara bubblade ur mig. Jag har aldrig någonsin förr tyckt synd om min far men denna gången gjorde det riktigt ont i hjärtat. Anledningen till att jag heller aldrig brytt mig är för att hur härjad han än sett ut eller varit har han alltid kommit hel ut ur situationen och klarat sig. Han har alltid varit självisk och satt sitt eget liv i första hand. Jag har fått höra så många gånger att hans missbruk är en sjukdom och något han inte kan rå för. Jag kan ta det men bara till en viss gräns. Man får inte gömma sig bakom sin sjukdom eller skylla på den. Det är då det blir så fel. Att sätta sig ned med sin far på en parkbänk, se hur tårarna rinner ( inte för att han grät som han sa det utan pga av en ögoninfektion), hur håret är långt och ovårdat, hur smal och tunn han har blivit, min starka pappa. Ja det är inte annat än att man förstår att man själv är den vuxna och att han är barnen. Helt plötsligt är det ombytta roller och jag kände för första gången att det faktiskt kanske är han som behöver mig. Här har jag gått runt och varit arg för att han aldrig funnits eller varit där. Kanske ska jag sträcka ut min hand och möta honom halvvägs? Jag kommer itne släppa in honom helt i mitt liv. Min mur står stark och stadig men kanske kan detta vara början på något nytt... något som kan få oss båda att gå vidare.

//Sandy 




Enda bilden på mig och min Far.